Vad tycker ni, har ni ett annat tankesätt eller tycker ni som jag?

Gammal bild från Lägenheten när jag nyss hade fått den.

 

Idag bor jag i hyresrätt och har gjort i många år. Jag har velat köpa en lägenhet väldigt länge. De senaste åren har jag sparat som en tok just till det ändamålet.

 

När jag tittar på hemnet och blocket ser jag många lägenheter som är fina, men de ser inte ut som jag vill ha det. Här kan ni se hur jag önskar att det ser ut.

Ibland hittar jag objekt som är skitfula enligt mig men de har potential till något bättre. Ibland vill jag flytta vattenledningar och riva ner och bygga upp väggar.

Jag hör väldigt många delade åsikter om detta.
Vissa säger att det är bara att göra om man får ok från värden för det ändå kommer höja värdet på bostaden.

 

Andra säger direkt, borde du vänta med att köpa, det blir så mycket pengar.

Det kan bli mycket pengar men bor man i städer höjs därmed även värdet på bostaden. Jag är väldigt kräsen och vet vad jag vill ha.

Jag köper hellre en med väldigt låg standard och gör om det till hur jag vill ha det än att köpa nyrenoverat och det inte alls ser ut som jag vill ha det.

 

 

Bilder jag tagit på Hotel Amaranten

Idag är det alla hjärtans dag, som någon har kunnat ungå det!

 

Något jag tycker är synd med denna dag det är att många som inte har någon partner att dela den med känner sig nere. Varför känner folk så?

 

Det är något jag aldrig förstått mig på. Bara för att jag är singel på alla hjärtans dag betyder det inte det att jag känner mig nere. 

 

Jag har kanske inte någon partner men har har massa andra människor runtomkring mig som gillar mig för den jag är. Det är för mig viktigare än tvärtom.

 

Bara för att du inte har en partner på alla hjärtans dag betyder inte heller det att du är sämre än någon annan eller att du inte förtjänar någon. 

 

 

Jag vet inte hur ni upplevde det när ni var yngre men för 10 år sedan upplevde jag att det var fult med stora/fylliga läppar. Minns att jag kunde få någon elak kommentar om att de var stora. Jag försökte alltid få dem att få mindre ut, speciellt på bild som jag visste skulle åka upp på Lunarstorm eller nått.

 

Med tiden har det blivit snyggt med fylliga läppar och jag kan säga att jag stolt inte försöker få dem att se mindre ut längre. Tycker helt ärligt att de är supersnygga.

Samtidigt tycker jag det är synd att jag försökte dölja det för att jag fick någon elak kommentar om det. 

 

Nu för tiden så känns det som om alla förstorar dem istället. Det har gått från att det är fult att ha fylliga läppar till att det är vanligt och okej att man ser ut som en anka..

 

Alla ser ju olika ut. Vissa har smala läppar och vissa fylliga. Jag tycker vi ska vara stolta över våra läppars form och storlek oavsett hur de ser ut. 

 

En konstig bild från gårdagens klädsel när jag var hos Peter på fest.

 

En arbetskollega hade fest igår. Jag kom hem typ kvart i 3 men gick inte och la mig förrän kvart i 4. Under några timmar så var det en snubbe som hela tiden sa "Jag fattar inte varför du inte dricker" Och flera andra frågade om jag var nykterist. 

 

Grejen är att jag inte dricker för att jag inte tycker det är gott, visst kan jag smaka ibland men brukar hålla mig till att dricka cola på fester. Jag blir så sjukt less på att jag måste förklara mig till varför jag inte dricker. Varför ska jag behöva förklara mig? Alla som dricker då? Varför är det helt okej? 

 

Jag är en av de få jag känner som inte dricker, de flesta gör det men jag har valt att inte dricka. Jag gör inte det för att vara speciell på något sätt eller så, jag gillar helt enkelt inte smaken. Jag vinner absolut ingenting egentligen på att inte dricka. Jag har förlorat många vänner pga det. Vissa vill inte heller vara vän med någon som inte dricker för man anses som tråkig. Vissa säger att man vågar göra bort sig på ett helt annat sätt om man är lite dragen. Ja det har jag ju märkt men då vägrar de höra det dagen efter sen för att de skäms.. Logik?

Nä trots att jag blir sur för att jag alltid måste förklara varför jag inte dricker, vilket jag bara tycker att folk borde kunna acceptera så brukar jag kunna ha rätt kul.

 

 

(Klicka på bilden för större format)

Sitter på jobbet och kollar lägenheter mellan mina kunder. Alltså jag fattar inte hur vissa är beredd att betala 1 500 000 för en etta i centrala Stockholm på ca 22kvm. Det är helt hutlöst dyrt!

Jag är intresserad av att köpa en lägenhet i Södertälje då jag bor där nu och ska börja jobba där. Jag bor en en etta men vill gärna ha en 2a så jag får mer plats.  I Södertälje får man betala ca  700 000 - 1 000 000 för 2a. För en nybyggd ca 1 300 000.

Då ska man ju själv tillhandahålla 15% av summan också så det blir inget köp för mig förrän tidigast 2014 ändå. Om det ens blir nått då beroende på om ens ska bo kvar i Södertälje och om jag gör det är jag rätt kräsen, speciellt med tanke att det gäller så mycket pengar. Kommer behöva minst 150 000 själv och December 2013 räknar jag jag med att ha sparat 200 000, om jag har tur och allt går som det ska.

Det är en jävla skillnad hur mycket det kostar beroende på var man bor. Jag tycker det är värt längre pris, även om det ligger en bit utanför stadskärnan. Vad tycker ni?

Igår när jag spenderade lite tid tillsammans med Jenna, innan jag tog bussen hem så gick vi förbi några tjejer i Kungshallen. De skrattade och kollade på oss. Jenna blev riktigt upprörd och tyckte att det var elakt och fattar inte hur man kan göra så.

Visst, det är inte snällt eller schysst men jag börjar bli rätt van. Det händer mig lite nu och då. Det är bara en typ av tjejer som håller på så och det är verkligen inte den typen jag vill umgås med.

För mig är det viktigare att ha något innanför pannbenet än att vara snygg.

Useendet är bara något ytligt. Bara för att man begåvades med ett fint yttre betyder det absolut inte att man skulle vara en bättre person och det ger absolut inte en rätten att klanka ner på andra. 

Är det verkligen värt att bete sig nedlåtande mot andra? Vem vill vara vän med någon som är elak?

Utseende är bara något du ser, men innanför den ytan finns så mycket mer, nämligen en personlighet. Glöm inte att personligeten är det som gör en människa, inte ytan. 

När jag var 16 insåg jag verkligen vilken utseendefixerad värld vi lever i. Jag bestämde mig för att sluta sminka mig och fixa håret överdrivet. Ja jag har varit en sån som sminkade mig och fixade mig varje dag.

Det var då jag kom på meningen "En människa är så mycket mer än ett utseende" och det har varit mitt motto sedan dess.

Ända sedan dess är att ta på sig rena kläder och fixa tuppkammen det mest utseendefixerade jag gör. Smink har jag haft ibland när jag fotograferar, om smink är en del av bildens uttryck, men vardagligt, eller till fest sminkar jag mig aldrig. Inte ens när jag går på arbetsintervjuer.

Jag kanske inte är överdrivet snygg, men jag vet att jag har en bra personlighet och massor av humor.
Som folk brukar säga till mig. "Du är konstig" eller "Du är bra rolig du"
Mitt svar brukar vara, ja någon måste ju vara det också.

Var stolt över dig själv, vem du än är, och hur du än ser ut.
Kom ihåg att du är så mycket mer än ditt utseende och låt ingen klanka ner på hur du ser ut!
Ett snällt och trevligt beteende är så mycket viktigare och det vinner alltid i längden.

Synd bara att vissa tycker att det är tvärtom.

Har ni någonsin tänkt på hur vi tycker gå är en självklarhet? Det har jag, även jag som handikappad tycker att det är en självklarhet att man ska kunna gå och leva som vanligt folk.

För 1½ år sedan, när jag var på Umeå Universitetssjukhus, och skulle operera huvudet på nevrokirurgen träffade jag massor av människor som hade haft hjärntumörer av olika slag. 

En kille, inte mycket äldre än mig  förklarade att allt hade börjat med att han tyckte att han såg dubbelt ibland. Visade sig att han hade en hjärntumör. Operationen gick bra, däremot var han tvungen att lära sig gå på nytt. Tänk er själv att ni hela erat liv gått precis som vanligt också vaknar ni upp också är som ett spädbarn som ska lära sig att gå.

Vissa tycker det är ballt att jag kan gå så bra som jag gör med proteser. Om man tänker efter är det inte speciellt ballt alls. Jag har ju gjort det hela mitt liv och kommer inte ihåg något annat.

Nu har jag, som inte alla handikappade har, turen att kunna gå utan ben och utan hjälp av någon annan.

Jag är väldigt glad att jag alltid levt som handikappad, inte blivit det senare i livet, tror inte alls att jag skulle ha stryrkan till att lära mig och försöka leva samma liv som innan.

Någon här som behövt lära sig gå på nytt? ni får gärna berätta hur det känns.

Jag ska ge er alla ett råd, och det är GE ALDRIG UPP!

Nu tänker ni säkert, ja det är lätt för dig att säga, du har säkert inte behövt kämpa för något. Så har jag alltid tänkt när någon sagt så till mig. Men jag ska berätta en histora för er, hur det varit för mig, och hur jag fått kämpa för mitt mål och inte alltid haft det så lätt.

Allt började när jag sökte jobb, januari 2010. Jag kommer från en liten by mitt i ingenstans i norrland men jag sökte jobb överallt, Luleå, Stockholm, Umeå, Göteborg. You name it. Fick inte ens några svar på mina ansökningar. Gick samtidigt hos en jobbcoach via arbetsförmedlingen.

Månaderna gick och sommaren började närma sig. Jag sökte sommarjobb på hemtjänsten och fick börja extrajobba där direkt och jobba mer under sommaren och efter sommaren extrajobba igen. När det blivit höst började jag söka jobb igen. 

Jag sökte allt möjligt, allt från städare, till receptionist, till supporttekniker. Eftersom jag är handikappad så kan jag inte jobba där jag måste stå länge, bära tunga saker, eller ens köra bil i tjänst eftersom jag endast får köra min egen bil pga mitt handikapp.

Samma där, jag sökte som en idiot och fick knappt några svar. Jag tappade hoppet och viljan mer än en gång under denna tid. I Januari 2011 fick jag ett jobb i stockholm, som telefonförsäljare. En vecka senare slutade jag, pallade inte jobba som telefonförsäljare. 

Från och till jobbade jag på SL i ca två månader. När det tog slut började jag leta som en tok, tog småjobb som tex mystery shopper, eventpersonal och liknande. Fick ut en lön på ca 4500-5000 i månaden på det, exakt vad jag behövde för hyra och mat varje månad. Inga som helst extrapengar för skoj.

Undertiden sökte jag jobb och fick komma på ca tio intervjuer, men fick aldrig något jobb.  Jag tappade hoppet och viljan även här mer än en gång.

I mitten/slutet på Mars fick jag på en intervju på Proffice, kirrade intervjun och  fick jobbet på Telia, som började i mitten/slutet på April. Lönen låg på Unionens lägsta lön, som inte är speciellt hög. 

Började jobba varje helg, för att öka lönen och ha råd med annat än nödvändiga utgifter. I Samband med att jag fick ett jobb ville även CSN ha tillbaka sina pengar från när jag studerade. Min kära kamera gick även sönder så jag ville köpa en ny så extrapengar var väldigt viktigt för mig.

Jobbade i snitt ca 188timmar per månad för att kunna få en hyfsad lön det första halvåret. Och på det så spenderade jag ca 50 timmar i resväg varje månad, vilket är ca 1,5 timme enkel resväg varje dag. Efter det blev jag less och började söka nytt.

Sökte nytt, och har varit på sjukt många intervjuer. Jag visste vad jag ville ha för jobb men fick inget, de jag fick visade sig ligga ännu längre hemifrån.  När jag väl började hitta jobb som låg på södra sidan av stockholm, eller i centrala stockholm så kom mitt andra problem, jag har en månads uppsägningstid, vilket var lite i vägen då de ofta ville ha mig fortare.

Var på intervju på ett bemanningsföretag för mitt drömjobb, men fick det inte. Jag kan säga att jag blev ganska ledsen och kände att jag ville ge upp. Gav upp ungefär en halv månad, men började sen söka igen med samma resultat som tidigare.

Ungefär 5 månader senare ringde ett bemanningsföretag upp mig, som jag tidigare varit på intervju hos och de hade ett jobb i Södertälje, inom just det jag vill jobba med. Jag fick komma på intervju på företaget jag skulle vara på och jag skulle få besked efter ca en vecka, hörde inget, började bli nervös men tillslut fick jag ett samtal om att jag fått det, och att min uppsägningstid inte var något problem. 

Jag blev superglad, jag är fortfarande glad. Nu kommer det ta mig 15 minuter att gå till jobbet. Det här jobbet har länge varit min dröm att få, det tog mig massor av arbete, tid och flera försök för att få jobbet, men nu är det mitt och jag får bättre lön.

Att nå sin dröm kan ta tid, det kan vara fullt av besvikelser och det kan få dig att sluta försöka men om du fortsätter kämpa, kan du nå det resultat du vill. SÅ SLUTA INTE KÄMPA OCH GE INTE UPP!

Det kan omöjligt bara vara jag som tänker på hur mycket skitsnack det är om hur vidare man är tjock eller inte, eller hur mycket man vill förstora/förminska någon kroppsdel av sig själv. Inte bara på bloggar utan även utanför, tex i klassrummet eller bussen eller liknande. Vad är grejen med det? Man är inte bättre manniska bara för att man skulle vara 3cm mindre.

Okej jag fattar att man alltid har något man gillar mindre, men varför sitter vi och klagar på det?

Jag utmanar därför er alla att skriva minst en grej som ni gillar med erat utseende och minst en grej som ni tycker är positvt i er personlighet.

Eftersom det är jag som skriver så börjar jag.

Jag gillar min rumpa mest utseendemässigt och min humor mest i min personliget